Torpet där Marcus Majander bor har ett par hundra år på nacken. Om jag inte minns fel så hade det varit på väg att dela sig i två bitar när någon hade tagit bort en bärande bjälke. Problemet löstes, på ett för mig ovanligt sätt, man tog vajrar och band ihop huset igen och det står sig fortfarande.
Markus tog emot oss i sin trevliga oas långt ut i skogen där en blandning av växter i samklang med naturen frodas utan staket, tillsammans med skogens djur. Växter blir beskurna lite här och där, men de flesta överlever ett angrepp. Kontrasten mellan storskogen och ordnade boxbomshäckar var storslagen. Jag hittade många blommor som föll mig i smaken, då fotograferade jag flera på nära håll, clematis, blå bergsvallmo, lewisia, ruta, gul pion, iris, där fanns många fler, jag lovar!
Vattnet i ån var surt vilket inte passar alla växter, vanligt vatten hämtades med bil från en brunn i närheten. Endast nysatta växter fick extra tilldelning, övriga fick nöja sig med regnvatten. Jag kan tycka att det finns mer lättarbetade tomter, men det är kanske just utmaningen som gör det hela mera spännande och beundransvärt att i den miljön få till en trädgård. Och hårt arbete i trädgården är i sig en tillgång och en sorts terapi för kropp och själ. Markus tyckte om att flytta stenar t.ex. och använda dem.
Markus har jobbat på Solberga och räddat några växter från en tillvaro i komposten, det är växter som jordslås för senare utplantering i rätt miljö. Känns befriande att proffsen också har en liten hörna som står och väntar på placering, eller hur? Markus och hans vän Anders berättade och förklarade vad som växte i planteringarna, i de olika rabatterna och anläggningarna. Anders har ett brinnande intresse för pelargonia, en blomma som lite otippat kommit i ropet igen. Han har en ansenlig samling.
Det serverades saft och hembakade kakor. Det passade bra i sommarhettan (föreningen betalade). Vårt medhavda kaffe fick vi inta på slutet.
Som kuriosa kan nämnas att 12 personer anmält sig för resan. Vi blev 24. Kul att så många kom. /Elsie
